Jag minns mycket väl den första TV-apparaten i Kullarmark, den lilla ångermanländska by som såg mig växa upp. Det var en 17-tummare som farsan kom hemfarande med i Harrys Peugeot (Harry sa posche) hösten-59. Sändningar hade ju pågått i flera år då, men vad jag kan erinra mig hade jag inte tidigare sett ens en testbild. Snacka om stort ståhej.
Det måste ha gått undan med antennuppsättningen. Jag har nämligen tydliga minnesbilder av programutbudet redan samma kväll som TV-n kom. Det var en engelsk pjäs som gick i TV-teatern (tänk vilken programpärla - TV-teatern! Vilka skådespelare!). Pjäsen utspelade sig i London; jag minns nämligen att Victoria Station var inblandad. Curt Masreliéz (marrelje) hade en av rollerna. Ingen fler minns väl honom längre, han har varit död i 30 år. En litet lustigt sammanträffande är att Curts pappa var en av de äldre bemedlade män som bodde på Skebo Herrgård, när det var ålderdomshem. Han lär i det närmaste ha totaltapetserat sitt rum med reklamaffischer från sonens framträdanden, och helst inte pratat om annat heller.
Man kan fundera på vad en TV kostade -59 i dagens penningvärde, jag skulle gissa att det var i klassen hemmabio. Det var alltså en rejäl satsning, som kom inte bara Vera och barnen till del, utan hela byn. Stig och Siri och Ingrid kom förstås och tittade, vi var ju lekkamrater. Men även Hjalmar och Elsa dök väl upp ibland. Harry och Hedvig var flitigare gäster, med dem var umgänget intensivare. Förmodligen tittade också Albert Näslund och dottern Aina in nån gång, liksom Veris och hennes pojke. Den ende som med största säkerhet klarade sig utan TV var Manne Lundqvist, smeden. Hans relation till detta påfund var väl som min till digitala dosor. Vi fattar inte hur de funkar.
Visst kunde TV-bilden vara lite grynig ibland. Och, jodå, den var svart-vit och det fanns bara en kanal och ingen utsändning onsdagar - men vilka program... Nisse Linnman ute i naturen, Humle och Dumle på måndagar i Beckdahls skafferi, Lennart Hyland (denne alkoholiserade kreatör, som för övrigt var en ofta sedd gäst på Skebo Herrgård, sedan det blivit hälsohem på 70-talet. Han sågs också ofta i Konsumbutiken och vid korvkiosken) och som sagt TV-teatern. Och framför allt - det var ju så lätt att knäppa på apparaten. Och ville man höja ljudet var det inga problem. "Skruva upp volymen" hette det - det var en stor knapp att skruva på, gick inte att missa.
Idag är man ställd. Först och främst är det ju lönlöst att försöka sig på TV-ns instrumentpanel. Ett liten ansats där och saker händer som gör en skräckslagen inför hotet att tvingas lämna objektet på lagning. Okej - det finns ju en dosa. Eller snarare - flera dosor. Det finns nämligen en videoapparat också och den har en egen dosa. Och en box. Med egen dosa. Och dom blandar man ihop. Som om inte det räckte har man dessutom en s.k. scartkabel. Som måste flyttas. Men vart?
Det här vore väl överkomligt om det bara rörde ens privatliv. Herregud, det finns ju böcker! Men nu är det ju så att man är skolman. Och någon gång vill man kanske ändå använda sig av lite modernare undervisningsmetoder. Ja, jag menar TV. Visa en filmsnutt kanske, eller något uppbyggligt samhällsgranskarprogram. Då sitter man med skägget i brevlådan. Förr gick det som en dans - man hade en videokassett som man stoppade in i en videoapparat, tryckte på play och sen var det bara att försöka hålla sig vaken.
Som sagt, idag är man ställd. Nu heter det DVD. Efter 5-10 minuters vildsinta försök att få igång fanskapet och under tilltagande transpiration, allt intensivare glada tillrop och, får man förmoda, välvilliga rådgivning från eleverna ger man upp. Man abdikerar. Man ger den högljuddaste rådgivaren fria händer. Han kommer fram, knäpper och står i, börjar snacka om batterier och börjar häva ur sig saker om att skolan borde investera i prylar från 2000-talet åtminstone. Med någon liten, liten skadeglad kommentar, ber man gossen sätta sig igen (den högljuddaste är oftast en gosse).
Nån annan som vill försöka? Och tro mig eller ej, det dyker turligt nog nästan alltid upp någon tystlåten räddare, som med några enkla handgrepp fixar fram den där TV-bilden som vi så hett åstundade (åtminstone jag).
Förr fanns det kurser för lärare i hur man handskas med audiovisuella hjälpmedel. Visst är väl TV audiovisuellt? Idé! Här har vi bestämt nåt att satsa på - jag startar företaget för fortbildning av medelålders lärare. Jag kan nog anställa barnbarna redan nu. Greta vid Stallgår´n är visserligen ännu bara ett par veckor gammal. Men jag slår vad om att hon redan hajar hur dosorna funkar.
Lars Östman
