Visst har väl du också lagt märke till det? Nog har väl du också tänkt att det måste finnas penntjuvar i din närmaste omgivning? Du har kanske också dina misstankar riktade mot någon viss person?
Det är något särskilt med en bra penna. Den följer papperet som den lenaste smekning. Den ligger lättgreppad i handen och lämnar efter sig en, kanske inte nödvändigtvis vacker, men väl personlig handstil. En så´n penna glömmer man inte. Man blir av med den fort, men man glömmer den aldrig.
Jag minns bland alla andra pennor en röd en i pennlådan bredvid spisen hos morbror Davids i Älandsbro. Vi var ju som små hos dem ibland, min syster och jag, och då löste vi korsord. Vi bar ju ved, kastade pil och läste också, men det var mycket korsord. Allers, Hemmets Veckotidning, Hela Världen, Hemmets Journal, Allas, Lektyr (innan den blev alltför avklädd), Levande Livet och allt vad de hette - nog fanns det korsord. Den röda penna som etsat sig fast var med kulspets. Konstigt egentligen - behövde man inte sudda ibland? Eller skrev man bara som bergsäker? Hursomhelst - lite rundare var den, lutade utseendemässigt åt reservoarpennehållet till.
Yngre läsare undrar förstås vad en reservoarpenna är. Eller? Men det hörs ju på namnet. En penna som i sig har en reservoar. För bläck, noga räknat. Man behöver alltså tillgång till bläck, ty reservoaren töms ju till slut. Därför har man ett bläckhorn i närheten, för påfyllning. Det kan bli ganska kladdigt, vill jag lova. Men att skriva med en lite påkostad reservoarpenna, det är alla tiders. Naturligtvis får man inte behålla den länge.
En numera pensionerad kollega, adjunkten i svenska och historia Lennart A, lyckades behålla sina pennor. Han bar dem i kavajens innerficka, plockade fram pennan när klassboken skulle fyllas i och när särskilt positiva eller negativa elevinsatser skulle förevigas i "gröna fasan", men lät den annars vila tryggt närmast hjärtat. Tyvärr blir det varmt med tweedkavaj inomhus. Man svettas. Och det är inte säkert att deodoranten klarar utmaningen. Det gjorde inte Lennarts, för han var inte bara en kavajklädd, utan också en mycket intensiv pedagog.
Att blyertspennor försvinner gör ju mindre. De är ju billiga - det går ganska många tusen, innan man har kommit upp i priset av en dator, som ju mest står och åldras. Men som skolman undrar man var pennberget finns. Gång på gång öppnar man en ny dussinask - för det är ju trots allt viktigt att eleverna har något att skriva med - och vips är den tom. Var hamnar alla gula blyertspennor av cederträ?
Förr kunde man göra sig en riktigt trivsam stund i kommunens materialförråd. Man plockade helt enkelt med sig lite dyrare, lite bättre, pennor med olika spetsar och färger, något dussin av varje sort kanske. Man tänkte att dessa ska jag låsa in, så räcker de ända till pensionen. När man passerade den nitiske vaktmästaren vid utlämningen darrade man en aning, men när han fick reda på att det skulle räcka till hela arbetslaget, mildrades hans bistra anlete något. Nu finns inte längre något materialförråd att besöka.
Det är klart att man har sina misstankar. Det finns samlare bland kollegorna. Inga namn. Och hurtsnycklarna är ju desamma, så det är ingen mening att låsa. Man borde kanske arrangera en fälla? Bläck är svårt att tvätta bort. En trasig reservoarpenna lämnar spår...
Kåsör Lars Östman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar